Sanningens minut

Det är lika bra att jag erkänner direkt. Det blev ingen sjal. Det blev en tredjedels sjal. Och några provlappar.
En sak har jag konstaterat; Det är mycket roligare att sticka än att virka! Tycker jag. Men för att övergå till det väsentliga ...

Bröllopet. Min kära storebror och hans käresta gifte sig den nionde juli i Nordsjö kapell någonstans i Hälsingland. Vi var dryga sjuttio gäster som bevittnade detta mycket vackra bröllop. Jag blev så rörd att jag kände några små tårar sippra ur ögonen - men jag hade fullt sjå med att se till så att min bedårande guddotter Svea inte förde alltför mycket väsen OCH att fotografera brudparet. (Med darrande händer, ska tilläggas.)
Allt gick som det skulle, festen hölls på parets gård, gästerna gick tips-promenad medan vi andra (alltså närmsta familjemedlemmarna) dukade bord, hackade grönsaker, rörde ihop sallader, agerade barnvakter ... you name it, we did it.
Å, men det gjorde vi så hjärtans gärna! Själv tror jag att jag gick på nån slags adrenalinkick, alla mediciner jag äter brukar annars få mig däckad åtminstone ett par timmar på dan. Den här dagen fanns inget utrymme för sömn. (Ok, jag erkänner. Jag hade faktiskt ändrat intaget för att kunna hålla mig vaken. Vad gör man inte?)

Och klänningen då? Jo, jag köpte en till. En svart med små mörkrosa blommor. Den satt helt ok - den första kvarten. Hur kunde jag glömma bort att crinklad viscose liksom blir slät, och därmed utvidgar sig, av kroppsvärme?! Resultatet blev att jag gick omkring i ett tält. Nåja. Får jag gnälla lite till? Jag såg förfärlig ut i håret. Eftersom jag svettas floder även när det inte är varmt och soligt så hade jag dagen till ära ett hårband. Jag har sett fotografier. Det var inte snyggt. Så, nu är jag färdig.

Stickning? Tja, jag försöker mig på att sticka barnsockor. Det är första gången, och jag vet inte alls hur jag ska få ihop det med häl och allt, men det lär väl visa sig. Annars stickar jag mest i huvudet. Alltså jag tänker på allt jag vill sticka, men jag har inte kraft att börja med nåt. Som vanligt, med andra ord. Suck! När ska jag bli "normal"??